Jag brukar ibland ligga om kvällarna och tänka tillbaka på mitt liv hitils. Jag har varit med om så otroliga grejer som gjort mig till den jag är idag, jag är så otroligt glad och tacksam över egentligen allting. Jag tror nog att någon aldrig kommer kunna förstå vad jag känner och gått igenom. Jag säger inte att mitt liv har varit helt upp och ner, och att det är synd om mig. Det finns de som har gått igenom värre saker, men tro mig det här är inte normalt. Men vad fan är det egentligen som är det? Jag är bara så otroligt tacksam till de människor som tagit del av mitt liv, det kvittar på vilket sätt. För det är ni som har gjort den jag är idag, utan er skulle jag inte vara någonting alls. Och jag är ännu inte vuxen, jag har en hel del framför innan jag ens fyllt 18. Och tänk, då har jag ändå livet bara börjat? Man kan ju undra vart jag kommer sluta i framtiden, men det vill jag inte veta heller. Och jag är en ganska tuff men känslig person, och jag kan tycka saker är jobbigt för stunden. Men när människor försöker trycka ner mig psykiskt, vet jag att jag har kommit så himla mycket längre än dom. Jag kan bryta ihop, okej jag kan det. Men ni skulle bara veta... Jag tänker tillbaka med ett leende på läpparna, de tuffa stunderna gör bara de andra guld värt!